Kampen fortsätter kära systrar

02.11 natten till lördag, mobilen ringer. Det är en av mina bästa vänner. Pulsen går upp direkt och min första tanke är nej nej nej nej nej snälla säg att det inte har hänt henne något. Jag tar ett djupt andetag och svarar. Min kompis berättar att hon precis har gått av tunnelbanan och är på väg hem, det är minusgrader ute, hon fryser och vill bara komma hem så fort som möjligt. Men den snabbaste vägen hem består både av en gångväg med höga buskar längs sidorna och dålig belysning och en gångtunnel under motorvägen. Därför brukar min kompis i vanliga fall ta den långa vägen längs en väl upplyst gata där det oftast rör sig mycket människor när hon ska hem sent. Men den här gången har hon fått nog. Hon har fått nog av att behöva vara rädd. Och arg för att hon inte bara kan skaka av sig rädslan och känna sig trygg. Det är därför hon ringer, för att känna sig lite tryggare på vägen hem. Vi pratar tills hon är hemma, vi pratar om rädslan och om feministiskt självförsvar. Jag har under flera år försökt övertala min vän om att följa med på ett pass men hon har tidigare inte velat, men nu är hon så trött på att aldrig känna sig helt trygg att hon nu vill följa med och prova. Vi avslutar samtalet och bestämmer att höras nästa dag.

Jag ligger vaken ett bra tag efter samtalet med min vän. En viss del av mig gläds åt att hon äntligen vill komma på ett pass i feministiskt självförsvar och är helt övertygad om att hon kommer älska det. En annan del av mig är skitförbannad och frustrerad. Det är helt åt helvete att vi ska behöva vara rädda, att könsmaktsordningen alltid tar sig innanför skinnet på oss. Men en del av mig skriker högt SLUTA ALDRIG KAMPEN! För så är det ju. Vi slutar aldrig, för vi vet att ingen kommer ta kampen åt oss.

En gång försökte en man övertala mig om att genom att lära tjejer att försvara sig accepterade vi könsmaktsordningen. Han kunde inte ha haft mer fel. Vi kommer aldrig att acceptera varken vardagsrädslan eller någon annan del av det förtryck som följer könsmaktsordningen. Det vi vill är ju att riva upp könsmaktsordningen. Men när ingen annan ger tjejer och kvinnor verktygen i sin vardag för att förhoppningsvis kunna känna sig lite tryggare eller få känna gemenskapen i systerskapet gör vi det. Och det är precis det självförsvaret handlar om. Och så länge vi lever i en könsmaktsordning kommer vi göra allt för att riva ner den, men också allt för att alla kvinnor och tjejer ska ha verktygen för att tillsammans ta tillbaka makten över våra liv och våra kroppar. Att en fjärdedel av alla tjejer känner sig rädda för att gå ut i sitt eget bostadsområde när det är mörkt och att var tionde tjej inte går ut då visar tydligt vilka konsekvenser könsmaktsordningen har för våra liv och hur det begränsar oss.

Men kampen fortsätter kära systrar. Vi kommer aldrig att acceptera förtrycket. Det är därför vi kräver feministiskt självförsvar i skolan, det är därför vi nattvandrar med Systrar på stan och det är därför systerskapet är en sån viktig del av vår kamp. Det är tillsammans vi är som starkast men vi tar också kampen för varandra när det behövs, vi svarar i telefon när våra medsystrar ringer, oavsett tid på dygnet. För det är så vi gör, när vi tar kampen.

 

Yrsa Rasmussen, instruktör i feministiskt självförsvar

Feministiskt självförsvar i skolan NU

Nästan alla kvinnor har någon gång blivit utsatta för kränkningar eller våld av en man. Det kan handla om allt från obehagliga kommentarer och tafsningar till våldtäkt och misshandel. Mäns våld mot kvinnor är det grövsta uttrycket av könsmaktsordningen och ett omfattande samhällsproblem som förekommer i alla samhällsklasser och åldersgrupper. Våldet och vardagsrädslan som det medför begränsar kvinnors liv och ger oss mindre utrymme än män att leva på. Under 2013 valde 29% av kvinnorna i åldersgruppen 16-24 en annan väg eller färdsätt än den närmsta och smidigaste på grund av oro att utsättas för brott, motsvarande siffra för män var 5% (källa: www.scb.se). Vi kan inte sitta och vänta på att män ska sluta tafsa, våldta och slå. Det måste göras något nu.

Att ge tjejer verktyg att kunna försvara sig mot såväl vardagliga trakasserier som grovt våld är det mest konkreta vi kan göra. Varje år utbildas nya instruktörer i feministiskt självförsvar från hela landet. Av de 20 som går utbildningen just i år är tre stycken från Stockholm. Ytterligare tre tjejer som får verktygen att hjälpa andra tjejer överleva i könsmaktsordningen. Det feministiska självförsvaret är under ständig utveckling och det jobbas aktivt med att ta fram de bästa strategierna och teknikerna för att försvara sig mot det sexualiserade våldet. Förutom att få verktyg att försvara sig utsatta situationer handlar självförsvaret om att få känna på hur det är att ta plats genom att använda röst och kroppsspråk och att tänka på hur det ser ut i vardagen och tillsammans med de andra tjejerna formulera problemen genom värderingsövningar. Men kanske viktigast av allt handlar självförsvaret om att få tjejer känna att vi är värda att försvara och att det aldrig någonsin är vårat fel när vi blir utsatta.

Vi på sjalvforsvar.nu har kämpat länge för att alla kommuner i Stockholm ska införa feministiskt självförsvar i skolan och vi kommer inte sluta förrän det blir verklighet. Alla tjejer i Stockholms kommuner precis som i resten av landet förtjänar och behöver det här. Det räcker inte att som i till exempel Botkyrka ta ett beslut som inte genomförs utan kommunen måste avsätta pengar och se till att det händer något. Det är dags för Stockholms kommuner att ta efter Umeås och Göteborgs, avsätt pengar och inför feministiskt självförsvar i skolan för alla tjejer.

 

Superkvinnan behöver en paus och ett samhälle som backar upp henne

Jag känner många helt otroliga kvinnor. Personer som lyckas med det mesta, oavsett om det gäller att plugga upp kassa gymnasiebetyg, börja träna efter graviditeten eller att få det där efterlängtade jobbet. De verkar göra ALLT rätt och ibland undrar jag hur de orkar. Det här är vänner, släktingar och bekanta som alltid ställer upp för andra. Människor som gör sitt bästa oavsett om det gäller relationer, jobb, studier eller fritid. Duktigheten går som en röd tråd genom våra liv och det är nästan som att slarv inte ligger i vår natur. Men det här med att vara duktig har ett högt pris och en kan fråga sig om det är värt det. På frågan om hur de orkar är svaret ofta att de inte gör det i längden. Ofta är duktigheten rentav en förbannelse eftersom den höjer förväntningarna på oss. Mer eller mindre omedvetet stödjer våra prestationer samhällets förväntningar på att kvinnor ska klara allt. Detta samtidigt som vi får lägre lön, svårare att få eftertraktade jobb och gång på gång behöver bevisa vår kompetens.

Förstå mig rätt, att kvinnor klarar allt är i grunden en peppande inställning – men det är också ett omöjligt mål och en enormt jobbig bild att behöva leva upp till. Ofta är duktigheten rentav en förbannelse för självkänslan. Superkvinnan behöver också en paus.

Att ohälsan bland kvinnor ökar för varje år kan inte på något sätt frikopplas från de förväntningar som finns på tjejer och kvinnor idag. De flesta kvinnor i min närhet känner igen sig i att vara andra till lags. Att inte tillhöra sig själva. Att brottas med orimliga förväntningar. Att älska sig själv genom det de gör för andra. Att gång på gång prestera, bevisa och försvara. Jag är inte heller ensam om att med jämna mellanrum drabbas av känslan att: ”Nu har jag fan gett allt – och till vilken nytta?”. Den känslan får en att känna sig fruktansvärt trött. Trött och dum för att du än en gång slösat med dig själv, gett mer än du fått tillbaka.

Det här är erfarenheter som tjejer samlar på sig medan de växer upp till superkvinnor. Tidigt lär vi oss att vi inte är mer än våra prestationer. Vi får gott självförtroende inom de områden som vi kan prestera inom. Samtidigt haltar självkänslan, dvs den inre känslan av att vi är bra oavsett vad vi gör, eftersom samhället ständigt värderar oss efter prestation och inte vår person. Frustrerade försöker vi prestera oss fram till bättre självkänsla, vilket leder många in i väggen. Vi blir ett bevis på att superkvinnor finns och klarar allt, men det superkvinnan mest av allt själv vill är att ta en paus, att bara få vara – utan prestation.

Jag är övertygad om att vägen till bättre kvinnohälsa ligger i ett delat ansvar mellan arbetsgivare, politiska institutioner, lärosäten, familj, respektive och vänner. Det handlar om att samhället behöver ta ett helhetligt grepp och ansvar för tjejers och kvinnors hälsa. Detta kan ta sin början i ett ökat stöd till verksamheter som främjar kvinnors hälsa och självkänsla, så som feministiskt självförsvar och tjej-och kvinnojourers förbyggande arbete för att minska kvinnors ohälsa.

Jag vill leva i ett samhälle som tar sitt ansvar, backar upp kvinnor och prioriterar vår hälsa. Så att vi med gott samvete och utan risk att bli bestraffade, kan göra mindre och känna efter mer, ge mindre av oss själva och ta emot mer. För det är vi värda.

 

Karina Bråth, instruktör i feministiskt självförsvar

Vi kunde ju aldrig göra det som en man kunde

Jag ska bli förskollärare, tror jag, om det nu verkligen är det jag vill. Eller det vill jag ju. Det jag inte vill är att ta min examen och sen återigen förminskas till att ”passa barn” dagarna i enda. För jag och alla andra kvinnor som jobbar i barnomsorgen behöver få upprättelse. För några år sen vikarierade jag på en förskola nära Stockholm, och varje vecka fick jag höra samma sak från föräldrar (framförallt från papporna): ”Ni har det så lyxigt här, ni behöver ju bara leka och passa barnen.” Att om och om få höra att ens hårda slit, den där konstanta klumpen i magen över att något av barnen på något sätt ska råka illa ut för att vi är underbemannade skulle vara något slags lyxjobb gör ont. Missförstå mig inte, att jobba med barn är det roligaste jag vet, men att det inte är ett stundvis tungt och slitigt arbete skulle vara att ljuga. Allt det pedagogiska arbete blir inte heller någonting värt när man pratar om förskolan som barnpassning, och att det är någontingt naturligt för kvinnor att göra. Jag ska berätta en kort historia som fortfarande gnager i mig och som gör att jag inför varje ny kurs på förskollärarprogrammet tvekar på mitt val, och mig själv.

På förskolan där jag jobbade var vi bara kvinnor i personalen. Härligt och befriande på många sätt. Men vi blev också ständigt påminda, både av varandra och av utomstående, att det var ett problem att vi inte hade några manliga kollegor. De argument som oftast lyftes var att pojkarna behövde manliga förebilder och att så länge det inte arbetar fler män i förskolan så kommer lönerna aldrig bli bättre. Pojkar ska lära sig av män och flickor av kvinnor. Och ingen erkände någonsin att de på något sätt kanske behandlade och bemötte flickorna och pojkarna olika, men erkände i samma andetag att pojkar och flickor fungerar på olika sätt. Ni ser nog problemet bara där.

Under den följande sommaren fick vi en manlig kollega. Allt förändrades. Helt plötsligt hade hela min arbetsplats blivit sexualiserad. Mannen flörtade och flörtades med av samtliga i personalen. Att bli kallad sexy och bli låtsastafsad på var plötsligt en del av arbetsdagen. Att det dessutom utspelades framför barnen ledde till att vissa av de äldra pojkarna på förskolan började ”flörta” med oss kvinnor som arbetade där. Vår chef älskade mannen, föräldrarna var glada för att det äntligen fanns en manlig förebild som kunde spela fotboll med killarna. Och så vidare och så vidare… Resten (kvinnorna), vi dög inte riktigt. För vi kunde ju aldrig göra det som en man kunde.

Jag har tänkt mycket på den här perioden och den har påverkat mig mycket i hur jag ser på ”problemet” med att det är för få män som arbetar i förskolan. Självklart borde det arbeta fler män i förskolan men inte på premisserna att pojkarna behöver manliga förebilder eller för att statistiken för cheferna ska bli bättre. En vuxen förebild i förskolan finns inte för att styra in barnen i olika könsroller, utan för att göra motsatsen. Att en man skulle vara en bättre förebild än en kvinna för en pojke är ju att spotta på alla de kvinnor som varje dag sliter arslet av sig i förskolan. Varför låter vi det här fortsätta? Så länge premissen för att fler män ska arbeta i förskolan är att de ska sättas på piedestal och ha ett högre värde än kvinnorna är jag gladare utan. För förändring krävs feministisk kamp som inte urgår från att männen ska rädda kvinnorna. Kamp för lika löner, höjda löner, bättre villkor, mindre barngrupper och fler behöriga barnskötare och förskollärare. För vårt jobb är inte bara barnpassning, det är så mycket mer, inte minst att se till att förskolan blir någon slags fristad från normer och könsmaktsordning.

Varje gång en man som börjar arbeta i förskolan höjs till skyarna av den enda och enkla anledningen att han är man, så säger man också till varenda kvinna som arbetar i förskolan hon inte duger. Gissa varför? Jo, just det, för att hon är kvinna.

Så länge det är så här kommer jag att tveka kring mitt yrkesval, för jag vill aldrig känna den där känslan av att ha blivit förpassad till något oviktigt men som får jobba i förskolan för att det är personalbrist. För vi vet ju vad cheferna egentligen önskar, att jag hade varit en man.

Om jag fick bestämma

Om jag fick bestämma skulle valet inte ha gått som det gjorde i söndags. Det skulle inte ha kommit in några rasister i riksdagen, det skulle inte vara så förvirrande kring hur regeringen kommer att se ut som och det skulle vara en självklarhet att prioritera feministiskt självförsvar i skolan. Det är genom det sistnämnda som jag har växt i mig själv. Men det största för mig är inte att jag kan slåss eller att jag har fått kunskap om sexualiserat våld. För mig har feministiskt självförsvar framför allt gett mig modet att synas, höras och ta den där platsen som killarna i min grundskoleklass tog ifrån mig förut.

Jag har aldrig varit en människa som tagit speciellt mycket plats, förutom när jag umgås med mina närmsta vänner och familj där jag har kunnat slappna av. Jag har alltid backat från uppdrag som jag vet att någon annan (kille) kan göra bättre än mig. Det kan handla om en presentation på skolan eller egentligen vad som helst. Jag har gett bort mitt utrymme och på håll blivit frustrerad över den låga ambitionen som killen i mitt ställe har haft och sen ännu mer frustrerad över all oförtjänad cred han fått för det – när jag hade kunnat göra det bättre!

Varför har jag inte vågat räcka upp handen på lektionerna när jag har kunnat svaret? Varför har jag alltid låtit killarna i min omgivning ta den platsen? Jo, könsmaktsordningen som råder drabbar oss alla på något sätt. För mig har den främst satt sina spår i att jag inte tror på mig själv i offentliga sammanhang. Jag är rädd att göra bort mig. Det blir nog bättre om jag sitter tyst och låter någon annan säga svaret istället. Ibland kunde jag säga rätt svar tyst till min bänkkamrat som fick äran att säga det högt och imponera på läraren. Det hela blev som mest märkbart för mig själv då jag började gymnasiet och gick i en mindre klass där alla inte var lika stökiga som de i min grundskoleklass var. I gymnasiet hade jag chansen att räcka upp handen först, till skillnad från grundskolan då de tre stökigaste killarna struntade i handuppräckningen och pratade rakt ut, men jag lät bli ändå. Jag vågade inte. Var inte van med det.

När jag kom i kontakt med feministiskt självförsvar lärde jag mig inte bara att våga ta den här platsen som jag tidigare backat från, utan jag gav mig själv också tillåtelsen att få ha fel ibland. Jag måste inte alltid citera felfritt, komma ihåg poängen i det där skämtet eller ens tro att någon lyssnar. För om jag aldrig vågar säga vad jag tänker kommer min åsikt aldrig att höras. Jag har feministiskt självförsvar att tacka för mycket, men jag vet att jag bara har haft tur som har kommit i kontakt med det. Jag är en av få som har fått känna hur det kan förändra ens vardag. En av få som idag vågar säga mina åsikter.

Jag är som sagt var inte nöjd med valresultatet men vet att det finns fler som jag där ute, som inte har fått chansen till att värdera sin egen åsikt. Om jag fick bestämma skulle vi införa feministisk självförsvar i skolan för alla tjejers rätt att våga ta plats och låta deras röster bli hörd.

 

Maja Johnsson, instruktör i feministiskt självförsvar

En feministisk skola utan vinstintressen

Det är inte svårt att se att Alliansens skola sviker unga tjejer. Jag ser hur skolor inte anställer fler skolkuratorer trots att antalet elever i skolan ökar. Jag ser hur skolor väljer att ha skolsköterskan i skolan endast en dag i veckan. Jag ser hur färre och färre skolor idag har en skolpsykolog och istället hänvisar till BUP eller ungdomsmottagningarna. Det tragikomiska där är att också de möts av nedskärningar och färre öppettider.

Samtidigt ser vi alla hur tjejer är de som drabbas hårdast av stress i skolan och vi ser att tjejer är de som känner sig otryggast på väg hem från bussen på kvällen. Unga tjejer är den grupp i samhället som mår allt sämre, samtidigt som resurserna för vården tjejer söker sig till minskar. År 2012 kände sig strax över hälften av alla tjejer i gymnasiet stressade på grund av egna krav och förväntningar på skolarbetet. Ungdomsstyrelsens rapport Fokus från 2013 visar detta svart på vitt. Samma rapport säger också att hela 63 procent av alla tjejer i gymnasiet känner sig stressade på grund av läxor och hemuppgifter och nästan hälften på grund av betygen.

Vad har då gjorts för att råda bot på unga tjejers ohälsa? Har fler skolkuratorer anställts eller fler ungdomsmottagningar öppnats? Svaret är nej. Istället har nedskärningar gjorts både inom skolhälsovården och den övriga ungdomsvård tjejer söker sig till. När kommuner skär ner på kurators- och skolpsykolog tjänster i skolorna och när de sparar in på öppettiderna på ungdomsmottagningen, går det direkt ut över tillgången till hjälp och stöd. Istället för att förebygga unga tjejers ohälsa har Alliansen, valt att låta skolor plocka ut vinst. De har valt att prioritera riskkapitalbolagens vinstjakt framför unga tjejers rätt att må bra. Den svenska skolan har blivit en miljardindustri för riskkapitalbolag. De startar skolor och driver dem som företag, ur vilka de också plockar ut vinst. Pengar som skulle kunna gå till att förebygga unga tjejers ohälsa, stoppas nu istället i ägarens egen ficka. Därför måste vi förbjuda vinster i skola och välfärd.

Pengarna som inte läggs på vinst bör istället läggas på att skolkuratorer, skolpsykologer och skolsköterskor finns på plats i skolan varje dag. Det är det självklara och mest grundläggande, men inte heller det är tillräckligt. Vi måste samtidigt lyfta de problem som hela könsmaktsordningen skapar för unga tjejer. Vi måste lyfta det sexualiserade våldet till det samhällsproblem det faktiskt är. Tjejer måste få ett separatistiskt rum att dela erfarenheterna av att vara tjej i dagens Sverige. Eftersom vi tjejer inte av samhället får lära oss att vi är värda att försvara, eller ges verktyg att försvara oss – behöver det ingå i skolundervisningen. Och därför måste vi införa feministiskt självförsvar i skolan.

Madeleine Sellgren, instruktör i feministiskt självförsvar

Det är inte ditt eget fel

När jag fick frågan om jag kunde skriva det här blogginlägget kring temat unga tjejers ohälsa blev något av det första som kom upp i mitt huvud, minnet av hur det känns när naglarna råkar skrapa sår i halsen. Och därefter kom den en ledsnad över att jag är långt ifrån ensam i att ha erfarenhet av att veta hur just det känns.

Vi lever i ett samhälle där unga tjejer mår allt sämre. Larmrapporter från socialstyrelsen visar att en tredjedel av alla gymnasietjejer upplever ängslan, oro, ångest eller stressymptom som till exempel värk i nacke, huvudvärk och nedstämdhet blir allt vanligare. Unga kvinnor är de som i högst grad drabbas av ätstörningar. Var tionde sjuåring har någon gång försökt banta och en av tre gymnasietjejer anser att de är för tjocka. Det naturliga vore att ökad ohälsa skulle möttes av ökade resurser, men som det är nu agerar samhället tvärtom.

Under de senaste åren har vi kunnat se trend av minskade resurser och nedskärningar inom ungdomspsykiatrin och skolhälsovården, och detta resulterar i att alla tjejer inte får den hjälp de behöver. Långa köer, dåliga öppettider och långa resvägar gör att det blir allt svårare att få hjälp. Detta samtidigt som flera ungdomsmottagningar i Stockholm tvingats till hopslagning och få mottagningar har under sommaren hållit ordinarie öppettider.

Det är dags att börja ta tjejers ohälsa på allvar. Vi kan inte sitta tysta utan måste börja prata om de viktiga problemen, till exempel det sexuella våldet, och vikten av feministiskt självförsvar för att stärka tjejers självkänsla, och skapa ett rum för tjejer att prata med varandra och dela erfarenheter, lära varandra och oss själva att det är vi som har rätten att bestämma över våra egna kroppar. Det borde vara en självklarhet att det finns tillgängliga skolsköterskor och kuratorer på varje skola varje dag, så att alla ges rätten till hjälp och stöd.

Jag önskar att någon under min högstadietid hade funnits där och satt ord på det, att det inte går att välja om man ska påverkas av de kropps-och skönhetsideal som råder eller inte. Att skulden aldrig var min, att den aldrig låg hos mig. Det handlar inte om enstaka fall, det är inte ditt fel eller ditt val att må dåligt utan det är resultatet av ett ojämnställt samhälle och en politik som tjänar på ditt lidande.

 

Maria Rosén, instruktör i feministiskt självförsvar

Den ideala feministen

Hur är en bra feminist? Rakar inte armhålorna, skulle aldrig vara rädd för att säga vad hon tycker och använder konsekvent könsneutrala pronomen. Som om det inte räckte med de krav tjejer redan har på sig. Krav som inte sällan är direkt motsatta. En reaktion mot de konventionella idealen, visst, men fortfarande – med dessa nya krav blir de plötsligt dubbelt så många. Dubbelt så svårt att navigera för att hamna rätt. Kan man vara en ”bra tjej” och ”bra feminist” samtidigt, eller måste man välja?

Hur är en bra feminist? Jag tycker att frågan är felställd. Den är i bästa fall helt ointressant och i värsta fall innebär den ännu fler ideal för oss att leva upp till. Jag efterlyser strategiska frågor som inte kretsar kring hur vi som individer lever, hur vi är eller ser ut.

Feminism handlar om att bryta könsmaktsordningen, att kvinnor ska ha halva makten och rätten över våra kroppar och våra liv. Feminism är verktyget för att krossa patriarkatet och slå sönder bojorna som samhället tvingar in oss i. Så även om de feministiska normerna är en motreaktion på de som samhället tvingar in oss i, så bör feminismen inte ge nya ramar för hur vi ska vara.

Men så blir det ibland när fokus hamnar på individen. När frågeställningarna kretsar kring hur vi ska bete oss. Hur gör jag detta rätt? Hur kan jag med mitt beteende förändra världen? Det kan du inte. Men tillsammans med mig och alla andra feminister kan vi. Är vi många som kämpar kommer vi att ta halva makten, vi kommer ta tillbaka rätten över våra kroppar och avskaffa könsmaktsordningen.

För det är ju inte heller så att feminismen saknar intressanta frågeställningar. Ska vi göra detta tillsammans måste vi diskutera hur. Jag skiter i hur en ”bra feminist” är, men vill gärna höra hur ni andra funderar kring hur vi som feminister ska gå tillväga. Det finns många frågor med många svar. Jag börjar med att slänga ur mig dessa:

Vilka är de viktigaste strategierna för att stärka vår makt över våra egna kroppar idag? Vilka frågor är viktiga symboliskt och vilka spelar störst roll i det långa loppet.

Själv tycker jag att frågor kring att köpa sex och att tillåta surrogatmödraskap är aktuella frågor som är avgörande idag. Den här artikeln vill jag till exempel rekommendera och diskutera mer om. På sikt menar jag att feministiskt självförsvar är nyckeln till att vi på allvar ska ta makten över våra liv och bryta mäns makt över kvinnor kroppar, och på så sätt krossa könsmaktsordningen. Vad tänker du?

Johanna Granbom, instruktör i feministiskt självförsvar

Högerns ”jämställdhetspolitik” ökar klyftorna

Sverige är ett av de länder i världen där klassklyftorna ökar allra snabbast och det land där inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor har ökat med över 40 procent de senaste åtta åren. Högerregeringen bedriver en politik som gynnar överklassen och slår mot alla oss andra. För dem är jämställdhet i bästa fall ett fint ord man skriver i olika dokument, men som aldrig tas på allvar. I värsta fall används det som ett argument för att driva igenom högerpolitik och skattesänkningar som många gånger slår allra hårdast mot just kvinnor. Så är till exempel fallet med det så kallade RUT-avdraget.

Sedan sju år tillbaka så har man möjlighet att göra skatteavdrag för hushållsnära tjänster. Avdraget är ett lysande exempel på högerregeringens omvända fördelningspolitik – skattesubventioner som går till att höginkomsttagare ska kunna betala någon annan för att skura toaletten.

Från högern sa man att reformen skulle göra svarta jobb vita, det skulle skapa fler arbetstillfällen och det skulle bli lättare för familjer att få ihop det så kallade ”livspusslet”. I praktiken menade man: istället för att dela lika på hemarbetet skulle det bli billigare att plocka in en städerska som skötte dammtorkningen eller en student som hjälpte till med läxläsningen.

Så nu sju år senare med facit i handen, hur blev det?

Ja, förutom det märkliga i att försöka bekämpa skattesmitare genom att ge dem skatterabatt så finns det ingenting som visar att man lyckats förvandla svarta jobb till vita. Det är inte så värst märkligt att det anställs fler personer i en bransch som skattesubventioneras, men trots det så är det fortfarande rätt osäkert hur många det faktiskt handlar om. Men den stora frågan handlar framför allt om vad vi tycker det är rimligt att lägga gemensamma skattepengar på, närmare bestämt 17 miljarder kronor per år. Ska det gå till att subventionera hushållsarbete för de som redan har råd, eller att anställa där det behövs, som till exempel inom vård och barnomsorg?

Ibland kan man få höra från höger att RUT-avdraget är någon typ av jämställdhetsreform. Det stämmer inte. Tvärtom är det en reform för ekonomisk omfördelning från låginkomsttagare till höginkomsttagare. Det är inte helt oväntat de tio rikaste kommunerna som står för 14 procent av de totala RUT-avdragen medan de tio kommuner med lägst inkomst bara står för 0,2 procent. Det blir i praktiken förskolepedagogen i Bengtsfors och butiksbiträdet i Botkyrka som får betala för att Danderydsborna själva ska slippa göra rent poolen.

Samtidigt har alliansregeringen gått på offensiven mot vår gemensamma välfärd – en politik som i högsta grad slår mot alla de kvinnor som arbetar i offentlig sektor. Sverige har fått en välfärdsmarknad där jakten på vinst sätts före människors behov. Högerpolitiken är inte gratis. I slutänden är det någon som får betala notan för Alliansens privatiseringar och skattesänkningar. Det blir kvinnor som arbetar inom vården som tvingas täcka upp för bristande resurser och det blir de kvinnor som känner sig tvingade att gå ner i arbetstid för att hinna ta hand om sina anhöriga. Så mycket för den jämställdhetspolitiken.

Istället för att driva en politik som jämnar ut inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor så har Alliansregeringen gjort precis det motsatta. Det är uppenbart att högerns politik inte syftar till att jämna ut varken klasskillnader eller könsorättvisor. Istället använder man jämställdhetsargument som billiga svepskäl för att genomföra ytterligare skattesänkningar som i sin tur ökar på skillnaderna ytterligare. Överklassen har valt sida, har du?

 

Tove Liljeholm, instruktör i feministiskt självförsvar och vice ordförande för Ung Vänster 

Systerskap mot sexualiserat våld

Sexualiserat våld är att leva i ett misshandelsförhållande där du ständigt blir nervärderad och slagen av din partner. Där du hela tiden oroar dig och aldrig vet när slagen kommer. Sexualiserat våld är att bli våldtagen på en fest av dina killkompisar, eller att gå hem från en annan fest sent på kvällen och vara rädd för att bli överfallen. När du kommer hem och kan andas ut för att inget hände, har ändå hotet om våld fått ditt hjärta att rusa.

Sexualiserat våld är ett resultat av en maktobalans män och kvinnor emellan. Det handlar inte om att män inte kan kontrollera sina känslor, våld mot kvinnor är ett sätt för män att upprätthålla den struktur där de överordnas kvinnor. Därför kommer inte det sexualiserade våldet att upphöra förrän samhället förändrats i grunden. Men det kommer inte hända av sig själv. Trots att nästan alla kvinnor, halva befolkningen, på ett eller annat sätt har erfarenheter av mäns våld tas våra upplevelser inte på allvar, just för att de som tjänar på att strukturen upprätthålls är de som bestämmer. Män kommer fortsätta hålla varandra om ryggen och göra allt för att upprätthålla sin makt.

Systerskap är vår strategi för att skaffa oss mer makt. När männen håller varandra om ryggen för att upprätthålla en struktur, kan vi göra samma sak för att störta den. Systerskap är att stötta din kompis som lever i ett misshandelsförhållande, att fortsätta höra av dig fast hon sällan kan ses. Systerskap är att stötta tjejen som blev våldtagen på festen. Tro på hennes historia, trots att det var din bästa killkompis som våldtog. Systerskap är att följa din vän som inte vågar gå ute själv på kvällen, eller kanske bara finnas där som en lugnande röst i telefon.

En skev maktfördelning är problemet, det sexualiserade våldet är konsekvensen. Systerskap är vår motstrategi, vårt starkaste vapen. Om vi håller varandra i handen, behöver inte hjärtat rusa fullt så fort.

 

Ellen Greider, instruktör i feministiskt självförsvar